2030
Form och original för en gemensam omvärldsanalys utförd av räddningstjänsterna i storstadsområdena. I uppdraget ingick även att redigera och harmonisera text från ett tiotal författare med olika stilar. Jag förde även in kreativa lösningar för en genomgående dramaturgi i rapporten (se nedan).
För omslaget har jag valt en abstrakt bakgrund som för tankarna till moln/rök/dimma som både anknyter till kunden och ämnet – den ovissa framtiden. Detta återkommer sedan som strukturelement till illustrationerna. Färgerna återkommer som färgkodningar för ämnesområdena i rapporten. På omslaget symboliserar de vägar som bryts och upptas i en ny riktning.
Typsnittet valde jag för dess kombination av stringens och framåtanda.
Svenska Posten
Varje ämnesområde skulle avslutas med ett antal scenarier. I samråd med projektledaren föreslog jag att jag istället skulle skriva ihop dessa scenarier till artiklar för en fiktiv dagstidning, Svenska.Posten, som avslutar rapporten.
Tidningens form ska instinktivt föra tankarna till framtiden. Vinklade hörn och monokromt tryck som de tydligaste markörerna. Men jag ville inte gå för långt heller – somliga saker förändras inte på så kort tid, t.ex. brödtypsnittet behöll jag i klassiska seriffer.För tidningshuvudet resonerade jag att en dagstidning år 2030 kommer sannolikt välja ett ganska klassiskt uttryck för att väga upp att den till stor del utkommer digitalt. (Att tidningen förekommer i papperstryck förklaras i fiktionen av ett av de verkliga scenarierna; att vi kan komma att stå inför en bandbreddsbrist i framtiden.)
Sammanbindande dramaturgi
För att binda ihop allting och skapa en samlad dramaturgi genom rapporten skrev jag även en kort litterär förtext som öppnade inledningen, samt en övergång till projektledarens inledning. Även för rapportens avslutande del skrev jag några sista rader som sedan leder fram till den fiktiva tidningen. Se nedan.
Inledning
Liam Ramirez famlar efter telefonen under kudden och stänger av larmet. Långsamt drar han fram handen och öppnar ögonen på glänt: 05.30. Han sätter sig på sängkanten, blundar och vilar hakan i handen. Andra handens fingrar rör sig vant över touchskärmen: därute hör han kaffet slås på och badrummet fyllas med varm ånga. Så reser han sig, drar morgonrocken om sig och kliver ut på balkongen.
Malmö ligger fortfarande i mörker. Här och var ser han upplysta fönster i husen men de flesta sover fortfarande. En duva flaxar upp i drivmedelsstationens gulbruna sken nedanför. Borta i väster skymtar han räddningsstationen. Ännu verkar allt lugnt därborta.
Trots att det blivit mitten av oktober drar en ljum vind runt benen. Liam lutar sig över räcket och kisar bort mot nätmottagarna på hustaken nedanför: fortfarande orange signal. Han drar ett bloss på e-cigaretten. Då kan det bli analoga utryckningar i dag igen. Som tur är har han Stefan och Tina i laget, 85:orna. De kan de gamla rutinerna.
Medan Liam rakar sig i badrummet hör han SvenskaPosten landa på hallmattan med en lätt duns. Året är 2030 – och inte ens tidningen kan man få digitalt, suckar han. Liam hämtar tidningen och går ut i köket, tar med sig kaffet och sätter sig vid köksbordet. Ute börjar det sakta ljusna, snart ser man stadens konturer. Liam rör om i koppen och slår upp tidningen.
Vad är det för ett samhälle Liam och hans kollegor på räddningstjänsten möter den här ljumma höstdagen år 2030? Hur har världen, samhället och människorna förändrats? Hur har deras egen arbetsplats utvecklats från i dag?
[…]
Slutsats och diskussion
… [sista meningen] Vad skulle då denna omvärldsbevakning kunna resultera i för scenarion? Att förutsäga framtiden är förstås en svår sak, men låt oss återvända till den där ljumma oktobermorgonen i inledningen av denna rapport, till köksbordet i Malmö där räddningsarbetare Liam Ramirez sitter med tidningen SvenskaPosten framför sig. Om vi kunde kika över hans axel, vad skulle vi kunna läsa då?
